VISA ARKIV & KATEGORIER   |   SÖK
Annons

ATT KÄMPA LÖNAR SIG!!!

Jag är i stort lyckorus just nu. Jag fick precis goda besked – efter läkarmötet förra veckan så har beslutet ändrats!!! Vi ska få SOVA om nätterna några nätter varje vecka, åh jag kan inte tro det.

img_8236.jpg

Nu är jag på jakt efter en person i Oslo som kanske oavsett studerar och kan tänka sig sitta i vårt vardagsrum och dricka te, studera och passa på våra blodsockerprinsar med diabetes1 tre nätter i veckan 8 timmar. Vet du någon kandidat, tveka inte att tipsa eller dela detta inlägget. Man behöver inte kunna diabetes1 sen tidigare men det är självklart ett plus. Jag lär upp personen och vi finns tillhands i hemmet. Barnen behandlas med insulinpump ( Omnipod) och CGM / sensor (Dexcom g4).

kontakta mig: josefine.aamodt(a)gmail.com

// HAPPY MAMA!

Kommentera (71)

Annons

ALLTID EN TIGERMAMMA

Elians sista dag på skolan han gått på i 6 år och nu en vecka. Leirskolen blev tyvärr en dålig upplevelse pga våld och där och då kändes inte längre motivationen att behålla samma skola så stor längre. Jag har nolltolerans för att våld får pågå. Riktiga vänner finns ju kvar ändå. Men det känns så tråkigt att avsluta såhär. Man litar på att de som känner barnen också tänker på barnens bästa. Ångrar jag något är det att jag inte la mig i hur de placerade barnen om natten. Jag som alltid kollar upp, lägger mig i. Men denna gång ville jag inte vara ”jobbig”. Försökte släppa kontrollen.

Låg och grät i Elians säng när han var borta då både oro och saknad var stor tredje natten. Inte visste jag då hur han kämpade där borta och jag fick inget veta och barnet som plågade många fick stanna hela veckan trots att vi alla fick information att barn som inte skötte sig skulle hämtas.

Där och då när jag såg honom i ögonen när han kom hem. Hur hemska upplevelser han haft många mil hemifrån och på en vecka när han skulle haft bästa veckan i sitt liv. Då bestämde jag mig för att alltid vara den jobbiga tigermamman åt barnen. Alltid. Aldrig mer att jag tillåter sånt här passera. Skolan lät det passera och för det kommer jag tyvärr alltid vara besviken. Sen att de tog tag i det när jag rört om i grytan. För sent.

Men vi blickar framåt! Ellas skola är full och vi sökte om byte i måndags och fick svar samma dag att han är välkommen på skolan bredvid. Den min E gått på. Det känns stort och fint. Det är ett stenkast från hans Bestemor och bra cykelväg dit från vårt hem. Allt blir bra. Nu lägger vi det dåliga bakom oss och startar på nytt!

Logistiken imorse var inte helt 100% så jag lämnade matpacker på skolan efter jag lämnat Eskil. Nu ska jag rycka ut och byta Eskils sensor i barnehagen och servera Elians klass lite glass som tack och hej.

Jag blev tillfrågad om jag var den nya norskläraren i korridorerna haha. 

Att andas lite på café och jobba – perfekt just idag efter all taxiverksamhet.

Kommentera (8)


Annons

TACKSAMHET

Responsen på inlägget igår har varit överväldigande. Så många fina meddelanden. Alla föräldrar med små eller nu vuxna barn med diabetes1. Ni / vi är inte ensamma. Kampen för mer hjälp och stöd ska jag aldrig sluta med. Mitt bidrag är öppenhet.

Vi hade en riktig mysdag igår. Sen grillmiddag. Soffhäng. Fina ord och kramar. Välbehövligt. Eskil var så kramgo. Ella ville absolut ge mig fotbad och Eskil skulle också ha, han ÄLSKADE det.

Sen sent på kvällen när Elian kom upp för att mäta blodsockret stod det en glassbytta på bänken och han undrade varför den stod framme. Jag sa att ”Mamma ska äta lite glass och försöka vakna till¨. Då strök han mig på ryggen och sa ”Det är du värd Mamma”. Alltså vad hände med barnen igår? De var bara så gosiga.

Jag idag på väg till jobbet.

Önskar er bästa dagen!

Kommentera (7)

Annons

FINE FOLK!

img_8905.jpg

Vi innan besöket idag.

img_8875.jpg

Helt normalt att ta en selfie i en säng i gästrummet va? Man skymtar vår tvättstuga eller kaosrum som jag kallar det innan vi gjort om köket nede till en tvättstuga.

Supertrevlig journalist och fotograf som kom idag, de hade köpt med sig massa goda bakverk men jag hann aldrig fota de. Eskil blev förälskad i tjejerna och ville att de skulle hänga med oss och gå en tur när vi avslutade. Han är svag för söta jenter den här människan. På sjukhuset trivdes han så bra bland alla urgoa sjuksköterskor och han har bara fina minnen därifrån, vilket glädjer mig. Vilken enorm skillnad sjukhuspersonal kan göra. TACKSAM!

img_8895.jpg

Jag tror vi klarade oss ganska bra, det känns så fint att magasin som läses av många vill uppmärksamma denna sjukdom! Jag märkte att journalisten som var superproff och söt blev tagen när Elian berättade om hans insjuknande.

Nu ska jag jobba lite här, imorgon väntar heldag på kontoret och E ska lämna och hämta ( vilket han nästan alltid gör) men imorgon är jag i stan med bästa kollegorna och jag bara glädjer mig!

Kommentera


Annons

SKÅL FÖR DIG!

Skål för att huset idag är tomt. Jag valde att flytta hemmakontordagen igår tills idag. Utförde endast de mest akuta sakerna och la sen bort jobbet igår. Det gav större rum för vila och närvaro med barnen. Även om vi mest låg i en hög i soffan så hade jag helt enkelt inte orkat jobba mer än så pga feberyra. Inatt hostade Eskil ingenting och hans sensor verkar fungera igen. Den var totalt bananas sista dagarna ( och nätterna) så jag litade inte på den alls = läskigt. Det betyder ju att om man ger insulin utifrån sensorns värden som inte stämmer kan det bli väldigt fel och farligt.

Ella vilade sig i form hon med och hon ville spela fotboll ikväll men vi får se hur hon mår efter skolan. Läskigt när en förkylning är så diffus känner jag. Jag har den klassiska som ger feberkänsla och en del snytpapper krävs… Sova med höga kuddar, dricka massa vatten och nässpray lindrar. Detta kan inte ens jämföras med den fullständigt vidriga influensa som slog ned hela familjen i juletider.

Dagens hemmakontor.

Idag pratar vår nya läkare med socionomen på sjukhuset sen ska han skicka in sin värdering av vår familjs situation till kommunen. Vi har ansökt om hjälp och då framförallt om natten. Från mitt och vårt perspektiv är detta orimligt och bara inte okej någonstans. Att man förväntas arbeta dag och natt med två diabetesdiagnoser och samtidigt fungera i övrigt. Ekvationen går inte ihop hur mycket man än önskar det.

Det är faktiskt inte oron som är värst nu. Det är känslan av att det inte går. Jag känner mig desperat att få börja sova igen. Jag vill arbeta 100% som tidigare. Det är helt omöjligt med sömnlösa nätter. Alltså helt sömnlösa = man behöver sova på dagen. Det betyder att mitt liv känns till tider helt meningslöst. Jag sover på dagen, men det blir ju om jag ens kan sova max två timmar.

Nej usch. Orimligt är ordet. Håll tummarna att kommunen inser att här behövs hjälp. Jag förstår att många har det värre än oss men måste ju utgå från vårt perspektiv. Det är typ som om ditt barn har magsjuka och ropar efter dig varje natt ongoing every night. Ingen paus. Du måste springa dit när barnet ropar, du måste skura hinkar och tvätta sängkläder och du får inte återhämta dig. Gånger två. Nej magsjuka är fasen enklare än att oroa sig för koma, syreförgiftning och att skjuta in onda saker i ditt barns kropp.

Blä för diabetes1 och HEJA ALLA som är hjältar och bär dessa sjukdomar både de drabbade och omgivningen!!

Kommentera (19)

För att få de senaste uppdateringarna