VISA ARKIV & KATEGORIER   |   SÖK
Annons

Ljuvlig dag!

Kommentera

Annons

SOVIT HELA NATTEN!

 

img_4676.jpg

Ni måste haffa dessa brallor, jag älskar de! Var i ett snabbt möte i stan igår och det var småregnigt och kallt. Den marinblå kappan var ett bra köp, från Lindex för något år sen. Kanske ifjol? En klassisk kappa behöver man alltid i garderoben.

img_4680.jpg

langrenn_ekeberg

Vi hade en riktigt drömmig eftermiddag igår! Längdskidor. Bara tjejer. Bestemor, kusin Alva, Ella och jag. Sen åkte vi hem till Bestemor och tjejerna badade i poolen, vi lagade middag och jag tog en bastu. Alltså BASTU, jag har haft det i de hus jag bott i som liten och jag vill ha bastu hemma. Vi har plats så jag ska önska mig det av E i julklapp tänkte jag…

langrenn_mordatter

bastu

Sen åt vi god mat och pratade. Jag och Ella sov tillsammans och jag sov hela natten. Ella sa jag pratat om min syster i sömnen… Men kl 7 vaknade jag och 8 klev vi upp. E hade inte haft det så fint hemma, vakennatt hela natten med sensorstrul och högt och lågt. Blä. Så morgonen blev lite annorlunda. Jag skulle ha jobbat hela förmiddagen men bytte sensor och hade en vild treåring hemma som lekte racerbil och var ganska högljudd.

Solen strålar idag och nu har han lämnats i barnehage kring lunch och hann leka lite ute, jag har packat det mesta med Ellas hjälp och nu ska de stora kidsen ut i det fantastiska vädret i trädgården och leka med snön och jag ska äntligen få jobba lite.

kappahl_bluse

KRAM!

Kommentera (3)

Annons

MÅNGA SPEGELSELFIES BLIR DET…

Ella och jag åt frukost ihop här imorse. Det är så mysigt med stunder med ett av barnen i taget.

Sen sprang jag iväg på möte, tog en promenad och hämtade bilen på Es jobb och avslutade med kiropraktor. Spänningen i musklerna var galen och nålarna stod med ström i och hoppade…

De blommiga jeansen är ett tips! De blir så fina i sommar med sandaler och en blus. De är på 25% nu i Norge.

Det provades också klänningar inför ett bröllop i vår. Jag trodde alla utom en skulle skickas tillbaka men de var så fina… Jag hade tyvärr köpt denna för stor då jag är så rädd för tighta klänningar runt bröstet. Jag får på riktigt panik och kan inte andas då, mina revben har vidgats efter graviditeterna och aldrig gått tillbaka känns det som?

Efter middagen körde Ella och jag längdskidor bara vi två. En timme. Helt ljuvligt! Det var nog 20 år sen minst sen sist för mig…. Hahaha.

Nu har vi kvällsfikat, Elian har sleepover och E tränar. Jag ska ta ett bad. Är helt mosig efter dagen och inatt MÅSTE vi bara få sooooova.

Kram!

Kommentera (3)

Annons

TACK!

eggerore

Tack snälla för alla kommentarer i mitt inlägg igårkväll. Ni betyder så mycket för mig allihopa.

Ha finaste veckan.

Kommentera (3)

Annons

EN DIABETESMAMMAS UPPROR – VI FÅR INTE DEN HJÄLP VI BEHÖVER

Kvällen kommer. Jag förbereder oss för ny vecka härhemma. Kläder ska läggas fram, veckan ska gås igenom.  Sensorerna piper i omgång, de piper och piper hur jag än ställer in de. Imorgon har jag kontordag. Eskil ska i barnehagen och de andra två har vinterfeire och ska hänga med pappa på jobb, en favoritsysselsättning då det finns Segway där, shuffleboards och pingisbord. Bland annat.. Jag är mäkta stolt över min man och nu har de dubblat lokalernas storlek och ja, jag är så imponerad har ju varit med sen starten och sett kokvrån och den manuella kaffebryggaren och idag. Stolt fru!

diabetesmamma

Ikväll antecknar jag en del inför samtal med sjukhuset imorgon. Det har plötsligt blivit tät kontakt sista tiden då vi sökt om avlastning från kommunen för att få sova.

”Hvis du har særlig tyngende omsorgsoppgaver, kan du få avlastning. Kommunen har plikt til å tilby ulike avlastningstiltak.”

 Jag har gråtit så mycket i Es famn. Han är den enda på jorden som förstår mig känns det som. Han ser ju allt jag gör, ett helt osynligt arbete för många men livsviktigt för våra pojkar. Han vet.

Jag känner mig som förälder ( föräldrar) osedd, oförstådd, inte tagen på allvar trots snart fyra år med sjukdomen och faktiskt sviken av sjukvården.

Vi var så nära någon form av  hjälp och väntade ett intyg från vår läkare. Ett intyg på vår situation. Då säger de att de visste inte det var så illa. Jag har suttit där på kontrollerna. Utan stöd. ALDRIG erbjudits en minuts samtal med varken diabetessjuksköterska, läkare eller psykolog utan barnet vid min sida. Jag grät när Elian blev sjuk, sa att vi måste få prata med någon, finna stöd. Inget har vi erbjudits. Jag har varit tydlig i hur det sliter, hur rädd jag är för mitt mående och jag har berättat att vi aldrig sover en hel natt.

De samtal jag haft med barnens läkare sen vi ansökte om hjälp är ett skämt. Hon kallar mig fel förnamn, använder härskartekniker och säger farliga saker som att barnen inte ska behandlas nattetid. De orden kan bara en annan diabetesförälder förstå innebörden av. Att inte agera när ens barns kropp mår dåligt och är i fara? Som dessutom sjukvården tydligt inpräntat i oss vid inläggelsen vid sjukdomens start. Att inte göra det vore vanvård. Barnet skulle dessutom snabbt hamna i en ambulans. Senkomplikationerna kanske de inte ens får uppleva då man faktiskt kan avlida vid uteblivet socker vid lågt blodsocker.

Något är fel. Diabetesföräldrar går in i väggen, de sover inte, de skiljer sig och det tas inte på allvar. När till och med sjukvården inte ens förstår, då har vi inte lite att kämpa mot när vi egentligen behöver någon som kämpar med oss.

Jag säger ja tack till att dokumentera vårt liv med diabetesbarn. Kom med ett filmteam, bo här? Kanske en läkare på Ullevål vill bo hos oss och se hur det är på riktigt? Jag har bott hos er och ”verkligheten” inom sjukhusets väggar utan vänner och vardag de där två första veckorna när man gråter sönder era kuddar och duschar när barnen inte hör är verkligen inget som räcker för att ”ställa in” barnets framtid. Ni kan omöjligt förstå. Något är fel här. Ansvaret hos oss föräldrar är för stort. Om det ”bara” gällde dagtid när man även arbetar och kanske har fler barn än det sjuka barnet så är bördan enorm. Samtal, sms från skola, barnehage. Oron när barnet går hem själv från skolan när de inte svarar i telefonen och man sitter i ett möte. Då jobbar vi dessutom natt, varje natt. Vi kan aldrig ta ledigt. Vi kan inte välja.

Jag är så bestämd på att vi får för lite hjälp, verktyg och stöd att jag vill ropa högt, skrika. För när man tror på något behövs det.

Kommentera (35)

För att få de senaste uppdateringarna