VISA ARKIV & KATEGORIER   |   SÖK
Annons

VIKTIGASTE AVSNITTET OM ÄTSTÖRNINGAR

Som en av de första som startade en personlig blogg på nätet har jag studerat vissa saker på avstånd. Men även rusat fram själv utan att hinna tänka.

När bloggare blev en titel och något att försörja sig på jublade många kvinnor. Äntligen kunde vi ta plats på en arena. Vi kunde tjäna stora pengar. Vi gillades och hatades. Följdes och avföljdes. Men kanske framförallt följdes i det tysta av de som ogillade eller fascinerades. Är det inte så att man får aldrig så många följare som när något tragiskt eller jobbigt sker?

Man har ju kunnat ana både skilsmässor som legat i när framtid och hur människor mår bakom fasaden. Men man har aldrig vetat. Man har heller ingen som helst rätt att veta allt.

Men den som bloggar har ett ansvar. Ett ansvar man inte kan komma ifrån. All kroppshets vi matas med. Jag hade inte hört så mycket prat om bantning innan Oslo. Jag reagerade starkt på hur en nyfunnen vän pratade om både sin egen kropp, min, vad vi och hon skulle äta. När jag ifrågasatte hur hennes mamma pratat om sin kropp hamnade vi lite på kant. Jag menade inget illa, jag undrade uppriktigt. För så som min kompis verkade tänka på mat ville jag inte mina barn skulle tänka i framtiden. Här hade jag inga barn alltså.

Med åldern kommer både insikt och perspektiv. Många influencer är både unga och umgås i en värld där utseende betyder nästan allt. De lever på sina utseenden och sina historier de berättar. Det är inte lite press.

Jag valde själv att gå den andra vägen. Att slippa kommentarer från alltför många hur jag åldrades, hur fel jag gjorde med barnen och krav om perfekta bilder varje dag. Jag speedade ner farten och gjorde bloggen till mer hobby än jobb. Det har gjort mig gott.

För nu är jag äldre, tryggare och jag vet vilket ansvar jag bär. Alla konton jag själv följer eller följt med kroppspress. Inlindad så man liksom huvudpersonen inget knappt ska ana. Gömt bakom inspiration. Vi kan alla låtsas hur mycket vi vill.

Men triggers finns. Ätstörningar existerar och barn dör av de. Jag var själv ute och joggade idag, flåsandes. Otränad som aldrig förr och lyssnade på avsnittet om ätstörningar. Jag bestämde mig att jag springer för att må bra, slippa äta värktabletter och orka leka med barnen. Om magen dallrar och celluliterna aldrig går bort så är det så. Det ska inte få ta mer energi från min hjärna. Den är för värdefull. Jag är för värdefull.

Lyssna på Biancas historia i podden och läs orden: man kan bli frisk!


Annons

Kommentarer


  1. Tess 12 juni, 2018 on 20:16 Svara

    ❤️ viktiga ord.
    Du skriver så otroligt bra Josefine, du skriver så att du når fram. Tänker ofta på hur du lyckats förmedla hur det är att leva som diabetesfamilj på ett ärligt, öppet och för oss som inte lever i det, begripligt sätt. Tack

  2. elin 13 juni, 2018 on 08:15 Svara

    Kjempebra innlegg! Helt enig!

  3. Carolina 13 juni, 2018 on 13:00 Svara

    Åh, så viktigt. Är också mamma och tänker mycket kring ämnet. Är uppväxt med samma typ av mamma som din väninna och kämpar med att få bort min egen negativa kroppsfixering och framförallt med att inte föra det vidare till min dotter. Inte alltid lätt men så otroligt viktigt!

  4. Maria 14 juni, 2018 on 11:31 Svara

    Tack för tips, det ska jag lyssna på. Är själv mitt i ett ätstörningshelvete. Min 16-åriga bonusdotter har varit sjuk i snart två år och har efter en hyfsat bra vår nu ramlat ner i ett svart hål igen.

    Alla relationer i familjen ställs på sin spets. Hennes syskon mår dåligt och får för lite uppmärksamhet då hennes sjukdom tar ALLT. Hon ljuger, smygtränar, dricker litervis med vatten för att vara tyngre inför invägningen hos läkaren som sker veckovis, vi avslöjar lögner en efter en men hela tiden hittar sjukdomen nya kryphål. Hon säger själv att hon är osäker på om hon ens VILL blir frisk när hon är som djupast.

    Skräcken är att hon ska hinna fylla 18 innan hon mår bättre för då kan inte vi vuxna blanda oss i på samma sätt utan mer eller mindre byråkratiska snårigheter. Och nu är det sommarlov och viljan att försöka ge henne ett så normalt liv som möjligt med kompisar och en semesterresa med oss andra ställs hela tiden mot om vi vågar lämna henne med sina vänner (kommer hon äta, vad gör hon, tränar de, slänger hon mellanmålen vi skickar med?) och om vi ens orkar åka på semester med henne då det innebär total kontroll över henne 24 timmar om dygnet och hela tiden risken att hon får mer eller mindre allvarliga utbrott kring mat.

    Både jag och min sambo (hennes pappa) har fått en del samtalshjälp men just nu är vi så frustrerade. Hur länge ska man behöva orka? BUP där vi bor är under all kritik. De varken hinner eller engagerar sig när vi väl är där. Alla problem bollas tilbaka till oss och vad vi tycker. Det är ju de som har erfarenheten! Och psykologerna på samma ställe kommer och går och just nu har de inte ens en.

    Ja, jag ville nog bara skriva av mig lite. Alla som kämpar därute, jag beundrar er.

    Kram Mia

    • Maria 14 juni, 2018 on 11:36 Svara

      Ska tillägga – i vår familj har vi aldrig pratat kroppshets, alltid sett mat som ett av livets goda och har överlag en sund inställning, allt i lagom dos.

      Jag märker ju dock hur sociala medier spelar in, instagramkonton med ”perfekta” kroppar, ett salladsblad till lunch och hur fullt normalviktiga får utstå spott och spe för att de inte ”följer normen”. Jag önskar man kunde få generationen som växer upp nu att prata mer om det perfekta livet i sociala medier men det är svårt. Kanske lättare för oss som inte växte upp med det (är 41)…

      Ett ännu mer förvirrat tillägg kanske, men hjärnan kokar över av det här…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

För att få de senaste uppdateringarna